Saknad!

Nu har det blivit ett litet uppehåll från stallet när det varit jul.

Efter olyckan med Ove så har lusten och energin gått ur mig. Jag känner att jag inte är rättvis mot Dagur. Nu har jag lovat mig själv att efter nyår ta tag i min utveckling med Dagur igen och få tillbaka lusten att vilja åka till stallet. Det jobbiga är att jag får lite lätt ångest när jag ska dit..inte så konstigt kanske efter allt som hänt...Som tur är har jag Mona som hjälper mig igenom detta och det är så skönt att ha henne som stöd.

I jul träffade jag Oves mamma o mormor som står hemma hos mina föräldrar..jag kunden inte ens gå in i hagen och hälsa på dem...jag fick bara en klump i magen. Det kändes lite jobbigt.

Nu har det gått ett par veckor efter olyckan och känner mig verkligen fortfarande helt tom. Jag kan inte förstå att det hänt och jag saknar Ove något så fruktansvärt. Jag undrar när detta kommer att lägga sig lite.

Jag ska verkligen försöka fokusera mer på Dagur och vår utveckling. Men Ove kommer alltid att finnas där med oss.

Igår var det mys med Dagge. Fixade lite med fötterna och annat småpill. Det roliga var att han betedde sig som en unghäst som aldrig blivit hanterad. Så sött när man vet att han är en erfaren 23 åring :-)

Jag är dock väldigt glad över att han har barnasinnet kvar . Det är nog det som håller honom så pigg och glad.

Idag var det fodring i stallet. Hade tänkt att ta ut Dagge men det var så halt att det knappt gick att gå vanligt. Så eftersom dagge är barfota fick han vara kvar i hagen. 

Jag fick kört upp massa halmbalar och annat bra istället. När jag hade fodrar fick Dagge lite godis att mumsa på. 

När jag gick mot hagen i skymningen såg jag i syne...tyckte Ove stod i skogsbrynet. Usch vad tårarna rann. Vem vet...han håller kanske till där hos sina kompisar. 

Hur ska man kunna gå vidare?

Nu har det gått drygt en vecka efter Oves olycka. Tårarna rinner så fort jag börjar tänka på honom, min älskling.

När jag sitter och tänker på honom och vår relation gör det mig så ont i hjärtat. Han var en underbar individ och gav mig så mycket glädje och jag hoppas att jag gav honom det också. På 4 år så kom vi så långt. Att ha en häst som kommer springa till en i hagen är väldigt speciellt. Jag behövde aldrig sätta på grimma för att få med honom utan han följde alltid med lika glad och intresserad. När jag tänker på detta så rinner tårarna. Jag har förlorat världens bästa vän.

Att ha Dagur är underbart. Han ger mig ett lugn som ingen annan kan och det känns väldigt skönt. Jag var ute och fodrade i tisdagskväll och ångesten kom när jag stod vid trädet där Ove legat. Då var det så skönt att kunna gå till Dagur och bara få gråta ut.

Min tanke när jag köpte Ove var ju att jag och Dagur skulle lära upp honom tillsammans och sen att Dagur skulle få bli pensionär mer och mer. Men den planen ändrades ju nu. Dagur får absolut inte bli pensionär på flera flera flera år, utan nu får han så ut med kurser, lekar och ridning. Jag vet att han älskar allt detta så det blir inga problem Han är bara 23 år ännu så han har måååååånga år kvar får vi hoppas.

Min älskade Ovaentur

Min älskade Ove råkade ut för en hemsk olycka den 30 november. Han fastnade i hagen och blev så illa skadad att det inte gick att rädda honom. Ultuna gav honom den bästa vård som man kunde och jag är så tacksam för deras hjälp och stöd. Jag fick otrolig hjälp av mina vänner i stallet samt brandkåren, utan deras hjälp hade det inte gått att transportera honom till Ultuna.

Detta är så fruktansvärt och jag känner mig alldeles tom. Tankarna snurrar runt i huvudet och jag känner mig  alldeles uppgiven. Jag kan inte förstå att vi aldrig kommer att ses igen.....